...bor jag utomlands, med ångest som nästan alltid känns hanterbar och ibland bara finns i bakgrunden. Jag märker knappt av den längre. Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar, som alla, men mitt liv fungerar på ett sätt det aldrig gjorde för fem år sedan. De senaste fem åren har varit ett helvete, rent ut sagt. Jag har gråtit, ätit för mycket ångestdämpande, överdoserat sömntabletter, skurit mig i armarna och testat massor av olika mediciner. Listan på mina destruktiva och ångestdrivna beteenden kan göras lång, och när jag ser tillbaka inser jag vilken tur jag har haft som inte har blivit beroende av droger eller fått problem med levern på grund av min oförsiktighet med mediciner. De enda fysiska spår jag har efter de här fyra årens ångest är de bleka ärr som täcker mina armar, och till och med de håller på att blekna helt. De syns knappt, även om man kollar noga.

 

Enligt vuxenpsyk är det inte längre något fel på mig. Jag har ingen diagnos längre, och ska bli remitterad till vårdcentralen när jag återvänder till Sverige. De har fel. Jag har kanske inte någon personlighetsstörning, men den mängd ångest jag fortfarande har är inte normal. De humörsvägningar jag hade för fyra år sedan var inte normala. För titta på det här:

 

10:36:39 4/3 2011:

Ångest.

Jag är inte mig själv idag. Ska jag säga att vi hörs senare, bara för att?

 

14:27:00 4/3 2011:

G L A D !

Just nu är jag så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen! S.å.j.ä.v.l.a.s.k.ö.n.t.

 

Jag bryr mig inte om vad folk säger; det är inte normalt att ha sådan ångest att man inte vill leva längre vid 10 och fyra timmar senare vara så glad att man "inte vet vart man ska ta vägen".

 

Men du, om du läser min blogg och känner att det aldrig kommer bli bättre för dig, om du känner igen dig i det jag skriver och har skrivit, lyssna på mig. Oavsett hur hemskt allt känns nu, vad läkarna, kompisarna, lärarna än säger, så finns det alla chanser att det blir bättre. Ända upp i sista året på gymnasiet hade jag jättemycket problem med ångest och hade svårt att klara av skolan. Faktiskt så klarade jag inte av skolan, i trean kunde jag knappt gå dit och var således tvungen att gå om sista året. Men titta på vart jag är nu. Jag jobbar utomlands, och jag mår okej. Vi är inte som alla andra, vi med ångest, vi kommer aldrig att leva som "de andra", för för oss finns ångesten alltid där i bakgrunden, men vi är starkare än de flesta, och kan ändå leva ett bra liv. Glöm inte det, snälla. Ingen trodde att jag skulle klara mig så bra som jag har gjort, de ville så gärna tro på mig men jag ser när jag kollar tillbaka att de oroade sig för min framtid. Hur ska hon klara sig efter högstadiet, efter gymnasiet, i arbetslivet? Sanningen är att jag klarar mig. Det är svårare för mig, för oss, men när vi väl har lärt känna oss själva så är vi starkare än de flesta. Vi har inte lika höga krav på livet, och blir således lyckligare i slutändan.

 

Det är i alla fall vad jag väljer att tro. Hang in there.