Just nu är jag så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen! S.å.j.ä.v.l.a.s.k.ö.n.t.

Det var ett tag sedan jag var så extremt glad... Inte för att jag inte har varit glad, det har jag, bara inte så här glad.

Jag kan faktiskt släppa allt, vara mig själv, göra något som jag tycker är viktigt. Prata. Säga vad jag tycker. Brinna för något, och göra något åt det jag inte tycker är bra.

Där fick du se den riktiga Hanna. Under några minuter var jag där. Utan att hindras av något, varken mig själv eller något/någon runt mig. Jag stod för något jag tycker, berättade det, sa det högt & tydligt. Jag gjorde något som jag tror på. Dessutom lyssnade du på mig. Visst, det var antagligen för att jag faktiskt, för en gångs skull, var högljudd, men ändå. Jag fick dig att lyssna på mig. Kanske ska börja vara högljudd jämt, så folk lyssnar. Eller hitta fler saker som jag blir så motiverad för att göra. För då kommer självsäkerheten och förmågan att argumentera för min åsikt automatiskt.