Snart fem år senare
...bor jag utomlands, med ångest som nästan alltid känns hanterbar och ibland bara finns i bakgrunden. Jag märker knappt av den längre. Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar, som alla, men mitt liv fungerar på ett sätt det aldrig gjorde för fem år sedan. De senaste fem åren har varit ett helvete, rent ut sagt. Jag har gråtit, ätit för mycket ångestdämpande, överdoserat sömntabletter, skurit mig i armarna och testat massor av olika mediciner. Listan på mina destruktiva och ångestdrivna beteenden kan göras lång, och när jag ser tillbaka inser jag vilken tur jag har haft som inte har blivit beroende av droger eller fått problem med levern på grund av min oförsiktighet med mediciner. De enda fysiska spår jag har efter de här fyra årens ångest är de bleka ärr som täcker mina armar, och till och med de håller på att blekna helt. De syns knappt, även om man kollar noga.
Enligt vuxenpsyk är det inte längre något fel på mig. Jag har ingen diagnos längre, och ska bli remitterad till vårdcentralen när jag återvänder till Sverige. De har fel. Jag har kanske inte någon personlighetsstörning, men den mängd ångest jag fortfarande har är inte normal. De humörsvägningar jag hade för fyra år sedan var inte normala. För titta på det här:
10:36:39 4/3 2011:
Ångest.
Jag är inte mig själv idag. Ska jag säga att vi hörs senare, bara för att?
14:27:00 4/3 2011:
G L A D !
Just nu är jag så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen! S.å.j.ä.v.l.a.s.k.ö.n.t.
Jag bryr mig inte om vad folk säger; det är inte normalt att ha sådan ångest att man inte vill leva längre vid 10 och fyra timmar senare vara så glad att man "inte vet vart man ska ta vägen".
Men du, om du läser min blogg och känner att det aldrig kommer bli bättre för dig, om du känner igen dig i det jag skriver och har skrivit, lyssna på mig. Oavsett hur hemskt allt känns nu, vad läkarna, kompisarna, lärarna än säger, så finns det alla chanser att det blir bättre. Ända upp i sista året på gymnasiet hade jag jättemycket problem med ångest och hade svårt att klara av skolan. Faktiskt så klarade jag inte av skolan, i trean kunde jag knappt gå dit och var således tvungen att gå om sista året. Men titta på vart jag är nu. Jag jobbar utomlands, och jag mår okej. Vi är inte som alla andra, vi med ångest, vi kommer aldrig att leva som "de andra", för för oss finns ångesten alltid där i bakgrunden, men vi är starkare än de flesta, och kan ändå leva ett bra liv. Glöm inte det, snälla. Ingen trodde att jag skulle klara mig så bra som jag har gjort, de ville så gärna tro på mig men jag ser när jag kollar tillbaka att de oroade sig för min framtid. Hur ska hon klara sig efter högstadiet, efter gymnasiet, i arbetslivet? Sanningen är att jag klarar mig. Det är svårare för mig, för oss, men när vi väl har lärt känna oss själva så är vi starkare än de flesta. Vi har inte lika höga krav på livet, och blir således lyckligare i slutändan.
Det är i alla fall vad jag väljer att tro. Hang in there.
26 juni 2011
Jag har inte publicerat inlägg här på bloggen på jättelänge. Allt blir för personligt. Jag börjar skriva, kommer in på allt som jag inte vill att vem som helst ska kunna läsa, och inlägget sparas som utkast. Det finns många inlägg där nu, och jag funderar på att lösenordsskydda bloggen igen. För varför ska jag ha en blogg där jag inte kan publicera mina inlägg? Men jag vet ju samtidigt att om jag lösenordsskyddar bloggen kommer ingen läsa. De personer jag vill ska läsa kommer inte få lösenordet. För det känns ju så himla dumt! Åh, jag vet inte. Jag saknar att kunna blogga, men jag känner också att jag har hittat andra sätt att få ur mig allt. Men jag får se. Kanske låter jag det bara vara som det är, så bloggar jag så sällan som jag har gjort det sista. Bloggen kommer i alla fall finnas kvar. Lösenordsskyddad eller inte, aktiv eller inte. För jag vill inte förlora allt jag skrivit.
18 maj 2011
Jag lever, jag mår bra. Om någon undrade :)
6 maj 2011
Döda mig. Snälla.
besviken.
Jag är besviken på dig. Bara så du vet.
G L A D !
Just nu är jag så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen! S.å.j.ä.v.l.a.s.k.ö.n.t.
Det var ett tag sedan jag var så extremt glad... Inte för att jag inte har varit glad, det har jag, bara inte så här glad.
Jag kan faktiskt släppa allt, vara mig själv, göra något som jag tycker är viktigt. Prata. Säga vad jag tycker. Brinna för något, och göra något åt det jag inte tycker är bra.
Där fick du se den riktiga Hanna. Under några minuter var jag där. Utan att hindras av något, varken mig själv eller något/någon runt mig. Jag stod för något jag tycker, berättade det, sa det högt & tydligt. Jag gjorde något som jag tror på. Dessutom lyssnade du på mig. Visst, det var antagligen för att jag faktiskt, för en gångs skull, var högljudd, men ändå. Jag fick dig att lyssna på mig. Kanske ska börja vara högljudd jämt, så folk lyssnar. Eller hitta fler saker som jag blir så motiverad för att göra. För då kommer självsäkerheten och förmågan att argumentera för min åsikt automatiskt.
Det var ett tag sedan jag var så extremt glad... Inte för att jag inte har varit glad, det har jag, bara inte så här glad.
Jag kan faktiskt släppa allt, vara mig själv, göra något som jag tycker är viktigt. Prata. Säga vad jag tycker. Brinna för något, och göra något åt det jag inte tycker är bra.
Där fick du se den riktiga Hanna. Under några minuter var jag där. Utan att hindras av något, varken mig själv eller något/någon runt mig. Jag stod för något jag tycker, berättade det, sa det högt & tydligt. Jag gjorde något som jag tror på. Dessutom lyssnade du på mig. Visst, det var antagligen för att jag faktiskt, för en gångs skull, var högljudd, men ändå. Jag fick dig att lyssna på mig. Kanske ska börja vara högljudd jämt, så folk lyssnar. Eller hitta fler saker som jag blir så motiverad för att göra. För då kommer självsäkerheten och förmågan att argumentera för min åsikt automatiskt.
Ångest.
Jag är inte mig själv idag.
Ska jag säga att vi hörs senare, bara för att?
decisions, decisions.
Jag gillar inte att ta beslut. Undviker det ofta så länge som möjligt, och försöker få någon annan att ta beslutet åt mig.
Men den här gången har jag tagit ett beslut. Själv.
Antagligen ett dåligt beslut.
Men who cares? It's still a decision.
Framsteg, eller?
Ni kommer inte gilla det, men det är inte heller meningen. Jag gör det för att försvara mig själv. Jag bygger upp muren runt mig igen. Den som jag släppte taget om för ett år sedan, för att jag trodde att det var den som skapade alla mina problem. Så enkelt var det inte. Är något någonsin enkelt?
Så nu väljer jag, medvetet, att bygga upp en mur igen. Ingen ska få veta vad jag tänker. De ska bara se ytan, den perfekta ytan som jag har jobbat så länge för att kunna ta fram. Ordentlig tjej som aldrig skulle göra något dumt. Jag behöver ingen hjälp. Jag klarar mig själv. Det kommer bli värre, jag vet, men i längden måste det också bli bättre. Jag kommer bli starkare. Kanske inte gladare, men starkare. Jag har klarat det förut. Nu ska jag bara bygga upp allt igen så jag kan klara det igen.
Ni hör själva. Jag kommer aldrig klara det här. Men jag ska i alla fall klara det utan er. Det måste vara så jävla hemskt att hela tiden behöva hjälpa mig, prata med mig, se att jag mår dåligt och känna sig tvungen att hjälpa till. Ni är fan värda att slippa det nu. Hoppas att ni förstår att jag gör det både för er och för mig själv, men for once framförallt för min egen skull.
Ni har varit fantastiska, jag hade aldrig överlevt utan er, men någon gång måste man släppa taget. Oavsett hur jobbigt det är.
c
Jag hatar verkligen att jag inte klarar av sånt här... jag borde ju göra det, kan man tycka. Speciellt eftersom det är så många som bryr sig om mig & hjälper mig om det behövs. Det hjälpte inte idag. Eller jo, det hjälpte lite. Jag är gladare. Det känns nog lite bättre, nu när jag känner efter. Precis då kändes det inte bättre, men nu ... jag blev glad! :D
Du är så snäll mot mig exakt hela tiden. Jag har aldrig vågat eller lyckats med att säga det till dig, men det betyder så mycket! Kommer du ihåg den gången när du lyssnade på mig i nästan en timme? Och när du hjälpte mig att fixa en tid till kuratorn? Och igår, och alla dagar som har varit som igår. Så himla schysst är du, hela tiden!
Tack för all hjälp. Både idag och tidigare!
grupparbete.
Jag har kommit på att jag inte gillar grupparbeten. Antingen lyssnar folk inte på mig, eller så gör dom det och så säger jag något konstigt. Eller så orkar jag inte anstränga mig för att folk ska lyssna.
Aja, jag borde inte blogga nu. Vi hörs senare! :)
.
snälla, hjälp mig.
Skola.
Om några timmar går jag till skolan. Jag ser verkligen fram emot det! Jag vet att jag är lite udda, men jag har längtat till att få gå till skolan igen sedan fredag eftermiddag. Jag vill visa att jag är annorlunda! Nu vet jag hur jag får fram den positiva känslan som jag verkligen behöver! Och då kommer det säkert lösa sig! Då kan jag visa vem jag är, den jag har lyckats vara en hel termin. Den här veckan har det mest känts som att jag är tillbaka där jag var för ett år sedan, efter lite saker som hände förra veckan, men nu är jag mig själv igen. Det vill jag visa, nu, så snabbt som möjligt!
det blev bra till slut :)
jag var väldigt ledsen igår. eller jag vet inte ens om jag kan säga att jag var ledsen. jag var bara helt ... borta typ. jag tänkte inte. jag gjorde inget. först stod jag stilla, sedan försökte jag få bort den jobbiga känslan och gick en bit. efter det kunde jag inte stanna. jag bara fortsatte gå rakt fram. funderade på att svänga och ta en genväg, men när jag nästan hade tänkt klart på det var jag redan en bit därifrån. vilket nog var poängen med att tänka långsamt, så jag skulle slippa ta ett beslut.
men sedan hände det något. jag vet inte vad, men något som fick mig att börja tänka igen. det var ju inte sån jag skulle vara. jag skulle ju visa att jag faktiskt har förändrats. för det har jag. jag skulle vara mig själv, jag skulle vara glad. och framförallt så skulle jag inte göra någon ledsen eller orolig. Och jag tror att jag lyckades med det. Jag blev jätteglad.
Och ett "tack" som jag lyckades säga gjorde mig ännu gladare. Förhoppningsvis gjorde det någon annan glad också. Och jag tror att hon blev glad när hon såg att jag var gladare också.
Så när jag gick hem var jag otroligt glad! Så glad har jag inte varit sedan ... oj, i torsdags ... men innan det var det ett tag sedan. (fail, hanna...)
Och till er som hjälpte mig:
Tack så jättemycket! Det betyder så otroligt mycket!
Och till en av er, som jag skrev till igår: Ett ord jag letade efter men inte hittade var klok. Det låter lite töntigt, men du är otroligt klok! Och tack, igen!
Och ja, jag vet att jag har börjat överdosera ordet "otroligt", men det är faktiskt användbart. :)
I'm back! :D
Nu är jag tillbaka, på riktigt. Den riktiga Hanna. Glada Hanna. Inte Hanna som missar lektioner, gråter 24/7, och sitter och lyssnar på musik så ofta som möjligt för att orka fortsätta. Jag är tillbaka, jag är glad, och tänker inte låta något förstöra för mig. Nu ska det fan fortsätta så här! :D
Och till dig, om jag har velat/vågat visa det här för dig, vill jag bara säga att du är så otroligt schysst! Så otroligt schysst, rolig & omtänksam!
Tack så jättemycket för all hjälp jag har fått, speciellt idag!
Easier to Run
Att jag har satt på Easier to Run med Linkin Park på repeat på spotify och lyssnat på den i princip hela dagen, förklarar väl ungefär hur positiv jag är idag...
Men det var faktiskt något som gjorde mig glad. Eller någon, rättare sagt. Riktigt glad. Att jag sedan förstörde det och var tvungen att lyssna på Easier to Run jättehögt en låång stund är en annan historia.
